vagentilltrean.blogg.se

Mål med blogg: Skriva av sig alla tankar som kommer då man försöker skaffa barn

 

Vi har 2 fina barn sedan innan, 5 och 3 år gamla. Innan dom blev till fick jag ett missfall, en oplanerad graviditet. Efter det missfallet beslutade vi oss att faktiskt försöka skaffa barn. BÅDA mina är till på första försöket, jag vet sååå bortskämt.

 

I ca 1,5 år har jag velat skaffat en tredje. Vet att jag är en mamma, jag vill inget annat än att vara mamma. Jag har studerat på högskola och har en jäkla bra karriär men den betyder inte alls lika mycket. Jag är en mamma, jag har två fina barn men vill absolut ha en till, gärna fler, men min sambo har varit så anti. Han har verkligen inte velat och tycker att det räcker gott och väl med två. 

Men så en kväll i somras när vi pratade om det "gick han med på det". Han ville ha en till! Eller ville och ville men han var med på idén. Jag vart så lycklig! 

 

"Första försöket": När sambon sa ja hade jag haft ägglossning dagen innan men vi låg ändå, tror inte att man ens kan räkna dehär som första men gör de ändå för tidens skull. Såklart negativt test 2 veckor efter.

 

Andra försöket: Börjar hänga inne på hemsidan familjeliv.se, skriver med andra som försöker och blir peppad + analyserar test. Så kommer mitt PLUS. Kan vi ha så tur igen? Kan de ha gått på första försöket igen?? Vad har han för superspermier? Jag som redan väntat i mitt huvud i 1,5 år var överlycklig, inte riktigt mannen.

Denna graviditet slutade i ett tidigt missfall. Jag var inte allt för ledsen och tänkte att det kanske går snabbt igen, bara att jag fått "godkänt" att skaffa var lycka för mig och att de tar tid gör inget. Sen pluggade jag och skulle bli klar i november. Kanske skönt att inte bli gravid på en gång och inte kunna få jobb? Skönt att kroppen på egen hand fixar sånt som är "fel". De skulle jag få ångra...

 

Tredje försöket: Negativt. Tror seriöst inte ens jag hade ägglossning denna månad? Jag har gått efter min "mensapp" då jag har regelbunden mens och känner av min ägglossning men denna månad kände jag faktiskt inte av den. 

 

Fjärde försöket: Alla gravidsymtom var tillbaka. Brösten ömmade, humöret var skit, finnig hy, uppblåst mage. Var helt hundra på att jag var gravid igen. Till min förvåning blir mensen 1 dag tidig och såklart negativa tester dagarna innan. Har beställt en hel del tester för har fått positivt med ungarna 4 dagar innan beräknad mens. Vart väldigt förvånad och besviken att kroppen lura mig så...

 

Femte försöket: Sambon kommer hem från jobbet. En av kollegorna hade med sig sin åtta månaders bebis och han fick bebislängtan. Blir helt varm inombords. Kanske därför det tagit tid? Min sambo har behöbt denna tid att vänja sig vid tanken och också vara ombord på allt. Nu känns hela grejen lättare. Denna månad beställer jag ägglossningsstickor. Detta gör jag främst för att jag ska lokalisera min ägglossning. Är orolig att missfallet helt har fuckat upp den så att det inte stämmer överens med appen och att vi har sex på fel dagar. Hittar min ägglossning och får positivt. Appen diffar ca 1 dag vilket var väldigt bra. Vi "ligger i" och jag är hundra att nu när vi låg varje dag under denna positiva ägglossningstest att nu gick de. Nehe.. Negativt test igen, vad är det som händer?! Jag har nu gått ut skolan och fått ett nytt jobb som jag börjar med i januari. Försöker tänka att de kan vara skönt att inte vara gravid på en gång och behöva säga de utan hinna jobba in sig. skönt att de tagit tid också så jag fått ett fast jobb så att jag får bra föräldrapenning. Allt positivt försöker man hitta. 

 

Sjätte försöket: En av mina bästa vänner beslutar sig att också skaffa barn, detta gjorde hon halvvägs in på mitt försök nr 5. Hon har två sen innan och hennes nya sambo har två och dom vill nu ha ett genemsamt. Hon slutar med p-plåster men lyckas inte hitta sin ägglossning med stickor och tror att den antagligen var kort eller att hon inte hade någon alls, hon bestället tom nya stickor för hon är hundra att det inte gick.

 

Själv så hade jag två ägglossningsstickor kvar sen förra månaden och tänkte att jag beställer inte nya utan tar 2 dagar innan beräknad enl. app bara för att verifiera. PROBLEM: Jag använder digitalt test. För det första måste man tydligen byta ut den digitala och för det andra måste man ta flera dagar innan själva ägglossningen då den mäter STEGRING. Jag trodde den mätte hormonet i kroppen som typ ett graviditetstest, men nej. Så tar man som jag alldeles för sent i cykeln och på förväntad stegringsdag så får man aldrig positivt då det för den blir en för kraftig stegring att utgå ifrån. Så missade dedär jäkla stickorna. Som tur är började vi ligga 6 dagar innan förväntad ägglossning enl. app och har sedan dess legat varannan dag och sedan två dagar i raken dagen innan förväntad och samma dag.

 

Nu äl + 2 känner jag lite mensvärk och gasig, kände detta igår också och hade ökade flytningar. Så blev orolig att ägglossningen kanske är senare typ nu? De känns dock väldigt sent då jag är på cykeldag 20 idag... Vi låg inte igår men tänkte ligga ikväll för säkerhetens skull och sen tycker jag att vi har försökt vårat bästa denna månad.

 

Tillbaka till varför jag berättade om min vän: Hon fick positivt graviditetstest nu på morgonen. Vart superglad för hennes skull att det gick så fort men också lite bitter över MIN egna situation att det tagit sån tid. I mitt huvud har jag som sagt redan väntat snart 2 år och att de nu strular är så jobbigt. Vet att 6 månader inte är lång tid för vissa men just nu känns det som en evighet. Sen kände jag otrolig press. Hon vill ju såklart, och jag med, att jag ska plussa denna månad så att vi får nästa samma bf och kan vara lediga tillsammans! Detta vore drömmen.

 

Har beräknat datum den 24/12, på självaste julafton. Tänk vilken fin julklapp, snälla snälla gå vägen. Om det är negativt denna gång kommer det kännas så mycket jobbigare bara för att dom plussa på första försöket och "väntar" på oss...

Har bara ett test hemma. Vet inte om jag ska beställa fler heller? Vet dock att jag vill börja testa typ den 19 med testa tidigt men de blir också sån stress... Men vänta till typ den 22 känns drygt. Får se hur jag gör.

 

Nu när detta är SISTA gången vi ska ha barn så har jag lovat mig själv att njuta. Njuta av spänningen att försöka, att analysera symtom, att kissa på stickorna. Men de börjar bli svårt. Detta låter ännu töntigare men skulle vi lyckas nu blir det i september. Ju mer tiden går så blir det senare och senare... December känns inte lockande och att vänta 1 år till så det bli i januari nästa år känns så jobbigt. Varför tar det sån tid? Har ödet väntat in min kompis? Är det för stressat? Väntar ödet på mitt nya jobb, VAD?! Kände att jag var tvungen att ha ett ställe att skriva av mig all frustation... Detta är inte till för någon annan att läsa egentligen, hittar en själ hit som också försöker får ni gärna skriva så kan vi stötta varandra. Skriver också här som dokumentation till sen. Med första barnet dokumenterade jag vecka för vecka efter plusset och de är så kul att läsa nu, med andra blev det inget typ.